Hommage à
Sven Alin

Hommage à Sven Alin

En lunchkonsert till Svens minne 

den 12 november 2025 

i Missionskyrkan i Uppsala.

Bakgrunden till den här lunchkonserten

En nära vän, Håkan Eriksson, dog förra året i november. Han var speciell på många sätt. Vi var grannar under några år när jag övade piano flera timmar varje dag. Vid ett tillfälle när jag var inne och hälsade på honom så hörde jag plötsligt mig själv spela piano. 

- Har du spelat in mig genom väggen? Varför då? 

- Jo, då kan jag ju sätta på bandspelaren när du inte övar!

Det jag spelade var musik av Wilhelm Stenhammar. Jag saknar Håkan mycket. Håkans begravning påminde mig om den fantastiska musiken jag spelade på 70-talet. Jag beslutade då att ta upp de gamla verken igen dels för att hedra Håkan och dels för att hylla Sven.

Musikundervisning

Men jag vill också slå ett slag för musikundervisning / instrumentalundervisning. Musikpedagogens roll i ett samhälle där musikundervisningen ges allt mindre plats är viktigare än någonsin. Ett samhälle som inte uppmuntrar människor, unga som gamla, att utforska musikens inre väsen är ett döende samhälle. Musikens inre krafter kan inte nog betonas och alla människor, särskilt de unga, måste ges möjlighet att möta dessa oavsett när i livet. 

En erfaren musikpedagog kan leda eleven ut på äventyr i tonernas värld som kan ge upplevelser för livet. Hen kan lyssna och hjälpa eleven att öppna och upptäcka världar som för många ger svaret på frågan om meningen med livet. En resa bland melodier, rytmer, harmonier och klangfärger kan vara som en jordenruntresa i upplevelser. 

En mentor och musikpedagog ska vänligt men bestämt visa vägen. En lots på musikens hav. Tillsammans med hen får eleven resa genom århundraden av musik. Musik som ger upplevelser som i bästa fall blir en följeslagare genom livet. Musik som överlevt genom sekler av konflikter men som hela tiden dyker upp på nytt. Den stillsamma meditationen som samlar tankar men också något att hålla sig i när det stormar. Musik att stanna upp inför. Musik att vara i. 

En bra musikpedagog är en god lyssnare och samtalspartner som kan väcka nyfikenhet, visa på detaljer, vara visionär och sprida glädje. Hen kan, tillsammans med eleven, forma musiklektioner med många upptäckter som skapar en längtan efter en fortsättning full av nya överraskningar. En ömsesidig kärlek till musiken. 

Min mentor och pianopedagog Sven Alin som jag hade som lärare under flera år som tonåring hade dessa kvalitéer.

Sven berättar

Här kan du lyssna på inledningen till Svens presentation av det 20-åriga arbetet "Pianot i bagaget", en föreläsningsserie på Senioruniversitetet i Uppsala. Från 26 november 2007.

Sven Alin

Jag vill hylla min pianolärare Sven Alin som undervisade mig i pianospel när jag var tonåring under ett antal år på 1970-talet. Jag har många kära minnen från stunderna med Sven i villan i Gamla Uppsala.

Uppväxt

Sven Alin föddes 1918 i Lund. Han föddes in i en familj där fadern var teolog och modern hushållslärarinna. Pappan dog redan när Sven var 5 år och 7 år senare flyttade familjen till Stockholm.

Utbildningar

Hans utbildningar inleddes med några års teologistudier fram till en fil. kand. men efter en tid tog musiken över. Sven gick på Musikhögskolan i Stockholm i början på 40-talet. Efter det följde ett antal år med studier för bl.a. Gottfrid Boon och wienaren Bruno Seidlhofer. Han genomförde sin debutkonsert 1960.

Under åren på Musikhögskolan kom han bl.a. i kontakt med stora musikprofiler så som Erik Eriksson, Lars Edlund, Hans Leygraf, Bror Samuelsson och Måndagsgruppen med bl.a Sven-Erik Bäck och Ingvar Lidholm.

Kulturpersonlighet

Sven var onekligen en mkt speciell pedagog och musiker. Han var under många år en välkänd och färgstark kulturpersonlighet med säte i Uppsala. Han var en sann humanist med bred allmänbildning.

Han var nära vän med violinisten och dirigenten Herbert Blomstedt. Herbert bildade i unga år tillsammans med Sven och Herberts bror som spelade cello, en pianotrio. Relationen med Blomstedt hade ett långt uppehåll, men många år senare återupptogs vänskapen. 

Ackompanjatör

Sven jobbade som lektor i musik på lärarhögskolan men brann mest för pianospelet. Han jobbade mycket som ackompanjatör. 1953, när OD firade 100 år, var Sven ackompanjatör.

Hans samarbeten med sångarna Helge Briliot och Margareta Jonth värderade Sven högt. Han var också repetitör på Operan i Stockholm. Han medverkade även i Värmlands Nations Musikcirklar där man ordnade många klassiska konserter.

En sann ärkehumanist

Sven hade en alldeles unik kombination av att vara både intellektuell och känslosam, vilket bl.a. visade sig i hans musicerande. Han var i grunden en positiv människa men han kunde också ilskna till när så krävdes. Han var väldigt opraktisk men en sann ärkehumanist. Sven brann för musik. För att fångas av en konsert så ville han uppfatta den som inspirerad. Den måste leva.

Sven fick ett kulturstipendium och för det köpte han en Bösendorferflygel som stod i hemmet i Gamla Uppsala. Den flygeln står numera hemma hos sonen Folke.

Vid sidan av intresset för klassisk musik, där t.ex. Jean Sibelius var en stor favorit, ägnade sig Sven åt litteratur och konst som var stora intressen. Han läste mycket, inte minst böcker om musik. Han var bl.a. medlem i Karlfeldtsamfundet.

”Med pianot i bagaget”

Han var engagerad i Senioruniversitetet, ”Med pianot i bagaget”, med deras föreläsningar som finns inspelade. Han trivdes med att föreläsa och var en bra talare.

Mot slutet av sitt liv fick han, trots att han aldrig varit rökare, stora besvär med lungorna. Sven dog 2009 91 år.

Hur var då en pianolektion med Sven?

Hos Sven fick jag möta den klassiska musiken. Det var alltid en högtidsstund hos honom. Av Sven fick jag alltid en känsla av att det vi gjorde med musiken var viktigt. Musiken var angelägen. Processen var: Lär dig hela utantill. Spela fel på alla ställen. Sen börjar vi kunna jobba med uttrycket. 

Uppvärmningen bestod av tonbildning enligt Boonmetoden. Gottfrid Boon var en pianopedagog som Sven studerat för och Sven invigde mig i Gottfrids tankar om detaljer med tänkta nervtrådar mellan hjärnan och varje fingertopp. Sven var angelägen. Han var noggrann. Jag stortrivdes.

Vid treklangspel över flera oktaver: 

- Sitt stilla. Gunga inte. Syfta dit, sa han och pekade på den högsta tonen.

Sven fick mina noter, tog sin blyertspenna och satte sig i soffa. Med en inbjudande gest: 

- Var så god! 

Jag satt på hans låga pianopall uppbygd med flera stora gamla pianoböcker för att jag skulle komma upp ordentligt. Jag spelade och han skrev kommentarer i noterna. När jag hade spelat färdigt: 

- Då ska vi penetrera det här.

Han hade ringat in och gjort markeringar och allehanda noteringar som vi pratade om. Sven igen:

- Om jag får komma till.

Då ville han visa hur han menade från flygeln.

Musikglädje

Det var alltid mysigt hos Sven. Han hyssjade när det skulle vara svagt. Jag kan än idag höra honom hyssja i vissa takter. Han var tystlåten på ett spännande sätt. Jag trivdes i hans närhet. Han var intresserad av att lyssna när jag spelade piano för honom. Den musikglädje jag fick mig till del av Sven försöker jag föra vidare till mina egna elever idag.

Musik

Musik av Wilhelm Stenhammar, Johann Sebastian Bach, Ludwig van Beethoven, Frédéric Chopin och Claude Debussy.

Tack Sven!

Matti Andersson

Hem